Antal medlemmar: 11421 st
  Föreningen  
FAKTA
KONTAKT
PRESS
HISTORIA
ÖVRIGA DIF
HEMSIDAN
ÅRSREDOVISNINGAR
STYRELSE
ÅRSMÖTEN





DIF Fotbolls historia 1891-1949

Djurgårdens idrottsförening bildades den 12 mars 1891 på ett kafé med adressen Alberget 4 på Djurgården. Föreningen bildades lagom till en stor idrotts- och gymnastikfest i Stockholm där ett 20-tal ungdomar på Djurgården i Stockholm ville vara med. Ledande kraft i DIF blev den 22-årige John Jansson och det fanns ett krav på att medlemmarna skulle vara bosatta på Djurgården. Inträdesavgiften bestämdes till 50 öre och månadsavgiften till 10 öre. Det första mötet ägde rum den den 12 mars.

1896 invigdes Idrottsparken i Stockholm på det ställe där Olympiastadion står idag . Detta var den första riktiga fotbollsplanen i huvudstan och innebar att Stockholm på allvar kunde ta upp kampen med Göteborg om titeln som Sveriges fotbollshuvudstad. Det var också från Göteborg, genom förre GAIS-spelaren Teodor Andersson, som Djurgården fick hjälp att starta upp sin fotbollsverksamhet 1899. På några få år blev Djurgårdens fotbollslag något att räkna med och redan 1904 spelade DIF sin första fotbollsfinal. Motståndet stod Örgryte IS för och det slutade med en 2-1 seger för göteborgarna.

Inför den olympiska fotbollsturneringen 1912 behövdes nya arenor i Stockholm och därmed byggdes Råsunda Fotbollsstadion. Fotbollsförbundets Anton Johansson erbjöd Djurgården att få samgå med AIK om Råsundabygget, men då DIF-ledningen visste om Johanssons AIK-sympatier aktade man sig för en sådan affär. I stället nappade man på ett erbjudande från Stockholms stad att få disponera området vid Tranebergsbrons nuvarande västra fäste. Den 8:e augusti 1910 skrevs kontraktet, som var på 25 år och Djurgården satsade 40 000 kronor på en fotbollsplan, löparbanor och läktare. Den 1:a oktober 1911 invigdes Tranebergs Idrottsplats av kronprins Gustav Adolf. "Tranan" blev aldrig någon bra affär ekonomiskt men en mycket viktig del av föreningen under seklets första 35 år.


1912 kvalificerade sig Djurgården återigen för en SM-final mot Örgryte IS.
     Den första finalmatchen som spelades 13 oktober drog drygt 7 000 åskådare till det nybyggda Stockholms Stadion vilket gav en hel del intäkter. De dyraste biljetterna kostade så mycket som tre kronor vilket var mycket pengar 1912. Något mål blev det emellertid inte, trots ett stort spelövertag för DIF under hela den andra halvleken, och slutresultatet blev 0-0.
     Det dröjde nästan en hel månad, ända tills den 10 november innan det var dags för returmöte på Valhallas plan i Göteborg. Några dagar innan avresan till Göteborg var Djurgårdens anfallsspelare Einar Olsson och Friberg tvungna att lämna återbud på grund av skador. Djurgården tvingades skaffa fram två nya förmågor som resten av truppen fick bekanta sig med först vid samlingen på Centralen dagen innan matchen (!)
     Tack vare en stark kämpainsats ordnade Djurgården 2-2 och, enligt regelboken, omspel på neutral plan. Örgrytelaget och publiken begärde att matchen skulle förlängas med en gång men Djurgården marscherade under publikens burop och visslingar in i omklädningsrummet. Domaren försökte också få Djurgården att fortsätta matchen på plats och när detta inte lyckades tilldömdes Örgryte segern.

I Djurgårdens medlemsblad från 1912 kommenterar man händelsen så här:

”Publiken utmärkte sig som vanligt. Mer behöfver ej nämnas om den. Egendomliga utslag har man varit van vid från fotbolldomarnes sida, men något liknande har dock ej förekommit. Djurgårdarna voro i sin fulla rätt att neka fortsätta och det borde en så gammal domare ha reda på.”

Efter omröstning inom styrelsen för fotbollförbundet spelades den tredje och avgörande finalmatchen på Råsunda. Örgryte började matchen offensivt och Djurgårdens ledningsmål av Nordenskjöld kom därför överraskande. Efter hand tog DIF hand om matchen och 3-1 var ett rättvist slutresultat som gav Djurgår’n Fotboll sitt första SM-guld.

Mer plock ur medlemsbladet:

”I Nordenskjöld har laget fått den centerforward som behövdes. Han gillar ej uppvisningsspel utan spelar för att vinna, om han så ska gå igenom murar. Einar Olsson spelade så väl som någonsin förr, därmed vare nog sagt. Johanneson och Janson skötte sig ehuru nya på platserna utmärkt och den lille Söderberg kilade som en skottspole utefter linjen samt gjorde otaliga utmärkta centringar. Alla tre halvbackar vore som vanligt förträffliga.”

Svenska fotbollsmästarna 1912: Gösta Dahlberg, Gösta Backlund, Götrik Frykman, Gösta Karlsson, Ragnar Wicksell, Nils Öhman, Victor Jansson, Einar Olsson, Bertil Nordenskjöld, Valdemar Johannison och Jean Söderberg.

Bildlänk: Djurgårdens lag 1912

1915 var det dags för DIF:s andra fotbollsguld. Liksom i 1912 års final stod Örgryte för motståndet. ÖIS besegrades denna gång med 4-1 inför över 10.000 åskådare. Det nya guldlaget hade profiler som  målvakten Karl Runn, högeryttern Gottfrid Johansson (som fick öknamnet "Fröken" på grund a. sin löpstil), yttern Kalle Karlstrand och innern Sten "Knata" Söderberg.
     
Svenska fotbollsmästarna 1915: Karl Runn, Melcher Johansson (Säwensten), Ragnar Wicksell, Bertil Nordenskjöld, Götrik Frykman, Victor Jansson, Gottfrid Johansson, Einar Olsson, Karl Schlaaf, Sten Söderberg och Karl Karlstrand.

Bildlänk: Ragnar "Ragge" Wicksell
Bildlänk: Bertil "Nocke" Nordenskjöld

1917 blev det åter guld för Djurgårdens fotbollslag - det tredje. I finalen besegrades AIK med 3-1. Ny i Djurgården var den store profilen Kalle Gustafsson, som fick namnet "Köping" efter sin hemort. Han tjänstgjorde i tio år i DIF och gjorde en ovärderlig nytta. "Köping" är den ende fotbollsspelare i Sverige (och förmodligen i världen) som har spelat i fyra olympiska fotbollsturneringar (1908, 1912, 1920 och 1924).

Svenska fotbollsmästarna 1917: Frithiof Rudén, Melcher Johansson (Säwensten), Einar Hemming, Bertil Nordenskjöld, Ragnar Wicksell, Karl Gustafsson, Gottfrid Johansson, Einar Olsson, David Englund, Sten Söderberg och Henry Fredberg.

1920 var det dags att vinna guld nummer fyra. Detta var det sista SM-guldet på 35 år och även det sista mästerskapet för Djurgården som avgjordes i cupform. Sleipner stod för motståndet i finalen som DIF vann med matchens enda mål.

Svenska fotbollsmästarna 1920: Frithiof Rudén, Bertil Nordenskjöld, Einar Hemming, Albert Öijermark, Ragnar Wicksell, Karl Gustafsson, Gottfrid Johansson, Sten Söderberg, Harry Sundberg, Carl Fagerberg och Karl Karlstrand.

Djurgårdens fotbollslags första storhetstid var nu ändad. När Allsvenskan startades 1924 misslyckades DIF med att kvalificera sig. Först till säsongen 1927/28 var Djurgården med i Allsvenskan men föll sedan i seriesystemet. Säsongen 1929/30 återfann sig DIF i division III, vilket motsvarar division II i dag.

På 30-talet blev Tranebergs Idrottsplats allt mer ekonomiskt krävande och när Djurgårdens kontrakt med Stockholms Stad om "Tranan" 1935 löpte ut erbjöds DIF aldrig någon förlängning av Stockholms stad. På den plats där "Tranan" stått skulle det i tidens anda byggas stora byggnadskomplex men något byggande skedde aldrig. Djurgården var nu under en tid hemlöst tills att AIK lämnade Stockholms Stadion för den nya, ombyggda Råsundastadion. Djurgården skrev ett kontrakt med Stadionstyrelsen 1936 och 1938 flyttade några år senare även in sitt kansli i Stadionborgens klocktorn, i AIK:s gamla lokaler. Allt sedan dess har Stadion varit "hemma" för Djurgårdens IF Fotboll även om Råsunda använts som hemmaplan på grund av publiktryck eller ombyggnader.

Bildlänk: Laget 1945



Nyheter

Våra bloggar
RSS  

Djurgårdsandan


Övrigt


 
Djurgården Fotbolls huvudsponsorer
Läs allt om Nya Östermalms IP
Skriv på namninsamlingen för Djurgårdsarenan


Copyright © 2014 Djurgården Fotboll | Kontakta oss | Sajtkarta | DIFTV | Köp biljettpaket | Djurgårdsandan